|
Här är du välkommen att skriva i princip vad du vill som har anknytning till SPES och vår verksamhet. Här kan du hälsa till andra, dela med dig av tankar, utrycka glädje, oro, sorg och smärta eller missnöje, tipsa om sevärt och läsvärt, ja det finns egentligen ingen gräns förutom några enkla regler, som presenteras här nedanför. Vi utgår ifrån att du respekterar dessa regler. SPES är en kommersiellt, politiskt, religiös och etniskt obunden organisation. Använd därför inte denna sida för att ge uttryck för politiska, religiösa eller rasistiska budskap. I gästboken accepterar vi ej heller reklam för kommersiella företag eller produkter. Respektera dina medmänniskor. Påhopp, angrepp eller förtal mm av person eller organisation accepteras inte. Skriv bara sådant som inte kan såra, förolämpa, genera, ge oönskad uppmärksamhet eller annat obehag. Lämna inte ut namn och adressuppgifter på personer om du inte har deras samtycke. Inlägg i gästboken som bryter mot dessa enkla regler kommer att tas bort eller redigeras utan närmare motivering eller förvarning. Det är alltid du som skriver i gästboken som har det fulla ansvaret för det du skrivit och SPES kan inte på något sätt ta ansvar för vad som skrivs. Kontaktadress: gastbok@spes.nu |
|
Name: alex Sent: 30/07 23:55 hej..tack för alla cyber kramar:P..ja vet inte det kanske låter konstigt det jag skriver för ett av dom stora problemen är att jag är tystlåten el så hur man ska säga..sen som sagt känns allt tråkigt ser inget nöje med nånting och allt känns meningslöst. sen när jag är med mina vänner så har jag vad ska man säga en falsk personlighet som inte är jag endå, knepigt o förklara:S men jag är alltid tyst hemma säger ingenting och med mina vänner så låtsas jag o prata för att jag inte ska vara så tråkig el ja det går nästan inte o förklara men men..sen så kan jag väll tänka mej att dom runt omkring mej blir lessna men jag kan inte leva för deras skull heller för vill inte leva ett långt tråkigt liv i onödan bara för att dom inte ska bli ledsna...och eva jag kan skicka mail till dej om du vill fast kan inte skicka till din outlock...kram allihopa Name: City: Stockholm Sent: 30/07 20:49 Camilla, förstår...folk blir livrädda för detta vi drabbats av. Ingen förstår, många flyr. Endast vi som upplevt detta själva kan sätta sig in i det.. Ja, själv har jag alltid lust att bedöva mig och sova numera, sorgligt men sant.. Name: camilla Sent: 30/07 20:16 jag blir tokig.ringer till vänner de är upptagna. sitter hos min syster hon springer förbi mig. Det är som jag redan har dött. Jag går igenom alternativen, framtiden det finns inget där hur jag än kämpar. Hur kan jag fortsätta? Vad ska jag göra. Nu i denna stunden. Det var längesen jag drack sprit funderar på att dricka så jag kan somna men det känns också för jobbigt orkar inte röra mig. Sent: 30/07 19:50 till eva-lena jag har varit inom psykiatrin. Behövde betala de första gångerna sen fick jag frikort som varade i ett år. Det var inte något de talade om jag fick reda på det genom en vän som också gick där. Name: City: Stockholm Sent: 30/07 18:51 Tack Karin för svar! Enligt min erfarenhet kan psykiatrin inte hjälpa alls, dom skriver bara ut piller något mer får man inte. Däremot har jag upptäckt att kyrkan kan mycket mer om sorg än psykiatrin. Min kvarvarande sons liv efter sorgen räddades av kyrkan! Man måste vara försiktig med vad man säger till en 17-årig pojke i kris, ingen skuld etc. Därmed tror jag absolut inte att du menade något illa med vad du skrev, du skrev ju som jag sa mycket fint för övrigt.. Name: Karin J City: Vallentuna Sent: 30/07 18:31 Kära EvaLena! Mitt syfte är aldrig att skuldbelägga någon människa däremot vill jag tala om sanningen eftersom många inte tror på någon människa längre men det beror oftast på att människor inte är tydliga mot varandra, man är inte raka i sina formuleringar och då kan det vara svårt för andra att förstå vad det är man vill ha sagt, vilket även innebär att det är svårt att få hjälp. Jag vet själv att det är svårt men får man hjälp att formulera det man tycker är jobbigt så brukar det gå bättre. Jag uppmuntrar alltid människor att skriva ned sina tankar och känslor men också att försöka hitta någon att samtala med om det som är svårt. Jag vet av erfarenhet att det är bättre och att man mår bättre av det och det är bl a Psyk.mott. duktiga på. Jag hoppas ni unga inte tolkade mitt inlägg som att jag skuldbelägger er för det är inte ert fel att ni mår dåligt, kanske inte era närmastes heller utan det är vanligt att man krisar som ung människa eller om man gått igenom ett trauma av något slag och då behöver man stöd, hjälp och någon som talar klarspråk. Kram till er ! Name: City: Stockholm Sent: 30/07 17:04 Ja, det är mycket svårt att bli helt ensam och utan familj. Människans instinkt är att gruppera sig, att skaffa identitet i en grupp/familj/klan. Det är bara att titta på t ex fotbollsfanatiker. Det dom utövar är det "gamla" att vara en "stam". Min son led mycket över bristen på identitet och tillhörighet. Hans far försvann in i en svår sjukdom, okontaktbar, och jag ensam räckte inte till. Hur jag än slogs mot myndigheter för att få hjälp, så hjälpte det inte ändå. Jag tror att min älskade son hade överlevt med rätt hjälp, men vi fick inte det och då valde han när han inte längre stod ut med ångesten, narkotika..överdos. Mitt liv känns slut numera, jag längtar efter mitt barn alltid, vet inte hur man kommer tillbaka till ett någorlunda liv, har också blivit helt utmattad, orkar ingenting. Har själv sökt hjälp men då kommer det "eviga svaret"; det finns inga pengar??? Så sa dom också när det gällde min sons liv. Jag kan acceptera att jag som är 56 år inte har så stort värde för det kommersiella samhället, men min son som var så ung, det kan jag inte accepptera att dom bara sket i allt och lät honom dö p g a brist på pengar inom vården.. Sent: 30/07 16:49 Jag har insett en sak som jag länge känt men velat blunda för. Jag har ingenting. Ingen familj. Alla i min familj och mina vänner har skaffat sig sin egen lilla familj. Jag har sett min familj som min familj, det gör inte de.De ser sin egen lilla familj och jag är släkt jag är inte med någonstans. Jag har ingenstans jag hör hemma. Jag är själv ute i världen, alla planerar med någon, inte jag. Jag står ensam och tittar på och hoppas jag får vara med. Det går inte att leva själv i denna världen. Name: City: Stockholm Sent: 30/07 15:29 Karin, jag tror inte det är bra att ytterligare lägga skuld på en ung självmordsbenägen människa genom att tala om hur dåligt vi andra kommer att må.. Jag vädjade och grät och bad min son att inte gå, men han sa att "mamma, man kan inte leva för någon annan, inte ens för dig, som jag älskar mest på jorden" Bättre att försöka ta fram detta att när man är så här ung, så kan livet förändras till det bättre, inte säga att alla andra kommer att må så dåligt. Det hjälper inte. För mig så hjälpte det inte, det insåg jag, tvärtom kanske det gjorde det hela värre, att jag vägrade acceptera hans beslut, hur hemskt det än var. Idag är jag "amputerad", en halv människa och knappt det, men kan ändå inte döma min son eller någon. Vad vi här måste göra är att försöka stötta och uppmuntra denne pojke, inte skuldbelägga honom. Annars tycker jag att du skriver mycket fint! kramar till er alla i den nöd vi befinner oss i! Name: City: Vallentuna Sent: 30/07 14:51 Till Camilla, Alex och Ynklig vill jag sända några varma kramar. Ni har det jättejobbigt märker jag och det är bra att ni åtminstone sätter ord på er illamående, fortsätt med det. Det hjälper er att sortera upp tankarna lite och få respons av oss andra. Många av oss har stor erfarenhet av unga människor som mår dåligt och har även barn, vänner eller andra anhöriga som tagit sitt liv. Det är inte så lätt alla gånger att förstå era tankar, vi är ju inga tankeläsare precis men när ni sätter ord på känslorna, då förstår vi och det bästa vore om ni kunde tala med någon utomstående om det ni tycker är jobbigt. Det kan vara en vän, skolsköterska/företagsläkare, kurator eller en församlingsdiakon som också är proffs på att tala med människor och tystnadsplikt har dom också. Det känns mycket bättre sen, det kan jag säga av egen erfarenhet.Och du Alex, det superhäftiga är just livet i sig självt och vad man gör av det. Ingen kan ge dig ett superhäftigt liv! Det är du som bestämmer! Men vad vet du om döden? Det enda vi vet är att den ger så mycket sorg och smärta för oss som blir kvar, även om vi gjort allt för att förhindra att någon tar sitt liv så drabbar det oss fruktansvärt hårt med både psykisk och fysisk smärta, skuldkänslor och depression. Om ni ändå bestämmer er för att lämna det här livet, som trots allt är en gåva vi fått att förvalta på ett bra sätt, var då så ärliga och sätt ner era ord svart på vitt eller prata om det med någon först så har ni åtminstone försökt ge dom chansen att hjälpa er! Smärtsamma kramar till er från en mamma som vet! Name: City: Stockholm Sent: 30/07 14:30 Alex! Känner igen mig i detta tillstånd du befinner dig i. Man orkar inte vara social alls. Men att skriva brukar kunna hjälpa lite, så än en gång, du får gärna maila till mig. Var rädd om dig, du är ung och ditt liv kan faktiskt förändras till det bättre!! tröstkram från mig Sent: 30/07 09:32 Jag vill ge en stor kram till dig Alex. Sen vill jag också säga till dig att kanske är det så att människor inte tar kontakt med dig eftersom du inte pratar så mycket, de kanske tror du vill vara själv. Sen menar jag inte att jag inte tror på det du skrivit att du blivit mobbad.Klart det finns människor som är korkade, helt klart. Det verkar som du längtar efter att någon ska se dig för den du är. Så känner jag också men jag vet efter erfarenhet att människor inte vill se den som mår dåligt. Skulle vilja krama om dig så du kände värmen från någon. Gör det via internet.Kram. Name: Ynklig Sent: 29/07 23:21 Vet inte varör jag skriver här, förväntar mig inte att något ska bli bättre för det... Har mått psykiskt dåligt i snart 6 år, men varken vågar eller vill söka hjälp.. dels kan jag inte prat om jag skulle behöva sitta och prat medan någon kan se mig, skäms så... samtidgit känner jag mig sååå värdelös och att jag inte förtjänar att må bra...vill inte vara med mer, ingen kommer ändå skana mig, allt jag gör blir bara fel ändå... har därför börjat stöta bort människor i min omgivning genom att bli elak... straffar mig själv på något sätt kanske... vet inte, vill inte, kan inte..... Name: alex Sent: 29/07 20:55 juste nu vet jag inte hur jag mår...känner mej helt borta i skallen...och vet inte vad jag kommer göra för snart börjar skolan och om det blir som de förra så tar jag nog mitt liv el åker utomlands om jag har pengar fast det har jag inte...dom senaste månaderna har jag bara suttit här framför datorn,inte gjort nånting tycker verkligen allt är tråkigt,mina gamla intressen som jag hade har jag helt tappat intresset för nu..jag säger inte så mkt heller alla klagar på de,jag vill väll prata men kommer inte på nått och säga...säger kanske samanlagt 1000 ord per år..man måste ju vara social för o leva verkar det som och om man är tyst som jag hur kul är det då? alla säger att man missar så mkt i livet om man tar sitt liv men vad är det superhäftiga som man missar? vi lever ju bara i repetitioner om man säger så man lever och dör ingenting annat...ja vad ska man säga mer kommer väll på mer framöver kanske...alex Name: Eva City: Stockholm Sent: 29/07 17:49 Till Camilla: jag vet vad du pratar om! Ingen kan riktigt förstå, ingen som inte själv drabbats. Dom tror att nu ska allt vara som vanligt igen, och det blir det aldrig, jag känner likadant som du, att jag inte längre orkar, trots allt går en stund i taget, vet inte hur det kommer att bli? Till Alex: om du har hotmail så kan du maila till mig, men bara om du vill.. Name: camilla Sent: 29/07 16:52 JAg orkar inte mera nu. Har sagt det och det är ingen som bryr sig. Jag vill dö. Några veckor senare så tycker de att jag ska åka utomlands och jobba. Jaha och var ska den energin komma ifrån. förstår de inte? Bryr de sig inte? Jag har sett falskheten i detta livet, jag har sett vad människor går för. Klart de vill ha en i sitt liv så länge man inte orsakar "besvär" men gör man det så goodbye. De kommer väl att skriva varför här, om hon bara berättat så hade vi ju hjälpt. Jasså. Så lätt med facit i hand. Varför skulle jag vilja leva när det inte har någon betydelse för er? Varför skulle jag vilja leva när ni ljuger och sviker. De vill inte se. Mamma vill inte höra utan börjar prata om annat.Stackare tänker jag hon kommer sitta här och skriva varför sen. Försöker berätta om mig lite i meningar när vi pratar, typ det tycker jag också om eller något liknande. Så de inte sksa känna sen att de inte vet vem jag är. Fast de har redan en uppfattning som inte stämmer. Så nära jag behöver baara sträcka ut handen och ta mina tabletter, men jag orkar inte. Så mycket att ordna innan. JAg vill de ska veta vem jag är. Måste skriva en liten självbiograf först. orkar inte. Jag har ju själv förlorat M via självmord jag vet frågorna efteråt. Jag har sagt till dem att de inte ska ha skuldkänslor jag tycker det är bra, de tyckte det var ett rop på hjälp. Ja det hade det kanske varit från någon som inte har förlorat någon via suicid. Men det har jag och det jag ville var att ta allt innan så de inte är helt ? sen. Men idioterna var bara nedvärderande. Jävla as. Hatar dem på ett sett samtidigt som ja ginte vill dem illa. Name: Karin J City: Vallentuna Sent: 29/07 11:31 Putte! Att din far tog sitt liv betyder inte att du kommer att göra det. Om du någon gång mår dåligt så sök hjälp och framförallt prata om det med någon du har förtroende för. Att ta sitt liv är inte enda utvägen även om det är svårt, ofta hamnar man i en återvändsgränd när man mår dåligt men om man får stöd och hjälp så kan man se ljusare på tillvaron. Däremot om man har en psykisk sjukdom så blir oftast självmord ett slags psykiskt olycksfall då man inte har tillgång till någon att prata med och ångesten blir för svår så tänk inte ens tanken på att även du kommer att drabbas, du har hela livet framför dig och det är inte alltid en dans på rosor men genom svårigheter blir man också stark och man utvecklas som människa om man går igenom dem. Jag hoppas du får ett bra liv med både rosor och törnen! Lycka till från en mamma till en dotter som tog sitt liv pga psykiskt olycksfall. Name: margareta bäckström City: norsborg Sent: 29/07 10:10 Varför? Hur många gånger man ska ha tänkt det. Älskade Reine DU var mitt allt, mitt älskade barn, mitt enda barn. Kan inte förstå, jag fungerar inte, alla minnen, alla underbara stunder med dej, alltid glad, alltid snäll, alltid så enormt fin. Vad var det som hände?? Varför kunde du inte berätta om vad som plågade dej, varför, varför?? Alla dessa varför. Hur ska man orka med att fortsätta det här livet? Hur? Reine, hoppas att du visste att du var allt för mej, jag sa det så många gånger, du måste ha vetat. Livet blir aldrig mer detsamma utan dej... Älskade Reine...många kramar från din mamma Name: alex Sent: 29/07 08:13 jag vet inte jag kunde inte skicka till dej det ståd att det inte gick el nått..har hotmail kan vara därför...men nu ska jag äta skriver lite mera ikväll tror jag.../alex Name: Evalena City: Stockholm Sent: 29/07 00:32 Vaken i natten som vanligt. Min älskade Jonny, jag längtar så efter dig varje sekund, hur ska jag orka leva utan dig? Vi som kunde tala utan ord, vi som kunde skratta åt samma saker, som ingen annan förstod, vi som kunde prata om allt. Du sa att ditt liv skulle bli kort och att jag skulle "klara mig", men där hade du fel, jag klarar mig inte, mitt liv känns slut, längtar bara efter bedövning och sömn, kan inte jobba mera, kan inte vara bland människor, kan inte gå ut, allt känns slut sedan du försvann mitt älskade barn! Number of entries: 400 [ Lämna gästboken ] Create a FREE guestbook! Alxhost Web Hosting - $4.95/month! Remove these links Click for more info! |
| Copyright©2000-2004 Alxnet Corporation. All rights reserved. |